Uppsala Juni 09
Tänkte lägga in lite reflektioner här på livet som returnee. AFS mailade just och frågade om de kan lägga upp min blogg på deras hemsida. Lite smickrad blev jag allt! Och i helgen ska jag vara lägerledare för det som kallades "Pre-Departure Camp" på min tid (err, det har nyligen bytt namn till något annat.) Jag har också varit lägerledare för ett Pre-Departure Camp för de som skulle till Japan, Australien etc 2009 (alltså södra halvklotets skolår, våren till vintern 2009) och Fadder kompis till ett par utbytesstudenter i Uppsala-trakten. Juste! Jag har varit AFS informatör och gjort presentationer om AFS också. Jag tycker att det har varit ett kul sätt att bearbeta mitt utbytesår på, genom att vara lokal AFS volontär (haha lite reklam för AFS här...)
Men allt det här volontärarbetet sporrade mig att tänka till lite... Självklart tänker jag på Montana åtminstone en gång om dagen (om inte pga annat så har vi en digital fotoram med hundratals USA bilder i köket...) men det är inte alltid jag tänker på hur mitt år påverkar mig nu.
Gladare, öppnare, mer tillmötesgående, självsäkrare, modigare... Fast mer argumentativ (kan både vara positivt och negativt) och häftigare temperament... Men ändå, jag har faktiskt fler kompisar och har mer kul på fritiden nuförtiden, jämfört med våren 07, innan USA. Bieffekter jag inte riktigt räknat med, men är ganska glatt inställd till. En lite rolig bieffekt jag fått är att jag har en liten amerikansk accent nuförtiden! Vissa "R" rullar inte riktigt som de ska, haha. Oroa er inte, det beror på att jag går på en engelskspråkig skola här hemma och pratar engleska med hälften av mina vänner på fritiden också. Svenskan har tagit en hel del stryk!
Insåg att jag aldrig skrev något om hur jag mådde precis efter hemkomsten. Visst skrev jag om resan hem och att det var lite taskigt att inte få säga hejdå ordentligt till chilenarna, men jag tror att jag underdrev lite där. Ärligt talat var det där med att inte få säga hejdå ordentligt liksom sista droppen, inklusive all stress av att åka hem, lämna hela sitt amerikanska liv, så blev jag ganska nedbruten ett tag. Plötsligt hade vi ju inte kul med utbytesstudentera hela tiden som på bussresan och jag kunde äntligen inse att allt låg bakom mig nu. På flygplatsen när vi köade och skyndade till gate:n höll jag hela tiden tillbaka tårarna. På atlantflyget kändes det lite bättre, jag fick sova nån stund också, men sen på europaflyget smågrät jag hela vägen. Tror inte de andra svenskarna märkte något, vi satt inte så nära varandra, men mannen brevid mig tyckte nog jag betedde mig lite underligt. Lagom till att vi klev av planet hade jag lugnat ner mig, men så fort jag såg mina föräldrar och två av mina närmsta kompisar brast det totalt och jag storgrinade. Den gången av lycka, haha, jag lovar.
I alla fall, de följande två veckorna grät jag varje dag en liten skvätt. En hel del pga att jag saknade mina vänner, speciellt en som jag lämnat precis efter att vi gått igenom lite "emotionellt trassel" som aldrig hann redas ut. (Som tur var var vi iaf mycket goda vänner när vi skiljdes åt, för den som oroar sig ;)
Poängen med hela den här blottande utläggningen var att jag vill påpeka att det är inte bara utresan som är "nerve wracking" och att allas år ser olika ut. Många (vågar jag säga de flesta?) tycker det är jättejobbigt att lämna flygplatsen i Sverige i början av året, jag däremot kastade mig mot flygplanet. Jag hade inte så mycket av den här "emotional rollercoaster" under året som alla snackar om, faktiskt, tro det eller ej, så gråter jag nästan aldrig. Jag kände mig lite udda när jag inte deppade över att lämna Sverige, få trodde på mig när jag sa att jag inte grät alls. Så jag höll koll under året, och första gången jag grät var på flygplanet hem, och sen bara fortsatte det i ett par veckor. Så, ja, för mig var det jobbigaste absolut att komma hem igen. Den sk omvända kulturkrocken var väl inte det jobbigaste för mig, jag går på ett internationellt gymnasium här hemma så folk förundrar sig inte så mycket över "konstiga beteenden" haha, det var snarare saknaden... trots att jag aldrig skaffade mig dessa "VÄNNER FÖR LIVET" som EFs broschyer alltid skriker om. Tex den här killen jag hade trassel med och som jag var så bra vän med, som jag fortfarande tänker på och saknar, har jag inte haft kontakt med på nio-tio månader.
Men vet du, vänner för livet eller ej, jag har fortfarande kontakt med min värdfamilj (den bästa EVER!) och jag fick uppleva någonting underbart. Jag kan säga det såhär; det var otroligt surt att inte få gå ut gymnasiet med min gamla klass i fredags (skoltrött, är jag!) men mitt år i Montana var definitivt värt den uppoffringen.
Och om ni oroade er för allt det deppiga innehållet i detta inlägg vill jag bara säga att förutom skoltröttheten mår jag bättre än någonsin faktiskt!
Love, Erika
Uppsala
Farväl.
14/5-09
Har nästan avslutat 2a året på gymnasiet. Ska plugga i Frankrike i sommar, skriva uppsatser för IB och ta körkort (förhoppningsvis...) Och rösta för första gången! EU-valet här kommer jag...
3/7: Hemflyttad
Resan hem var helt galen.
Alla blev avsläppta på the Independent High School i Whitefish av sina värdfamiljer. Alla sa hej då och några lokala reportrar gick omkring och fotade och intervjuade oss alla. Sen blev vi ivägskjutsade till en vattenpark med massor av vattenrutchbanor och sånt. Där plaskade vi omkring, spelade fotboll och volleyboll i några timmar innan vi åkte tillbaka, böt om och satte oss på en buss som tog oss till Seattle (12 timmar!). På bussen gick det ganska vilt till, nästan tjugo ungdomar utan någon nämnvärd vuxen bevakning. Värsta tänkbara senario utspealde sig, men jag måste erkänna att jag hade asroligt hela vägen. Efter 12 timmar kom vi fram tidigt på morgonen i Seattle och forslades till ett college där vi fick vänta på våra flighter. När det var vår tur sattes svenskarna, chilenarna, österrikarna och ungrarna på en buss och kördes ut till flygplatsen. Pga en försening med bussen och och en skitlång (tänk säkert 2 km lång om den var i en rad) kö till incheckningen (något hade gått fel med Northwest Airlines) missade vi nästan vår flight, men fick tillslut checka in vid första klass disken och sen sprang vi. Fick säga hejdå jättesnabbt till chilenarna som hade varit några av mina bästa kompisar under året, är fortfarande ganska ledsen över det.
Flyget var långt, 10 timmar, 1,5 timmes byte av flygplan i Amsterdam, och sen 2 timmar till. Kom fram till Arlanda där familjen och två kompisar väntade. Gud så härligt det var att se dem igen! På eftermiddagen kom några andra kompisar också över och hjälpte mig hålla mig vaken, hade inte sovit på tre dagar. Eller jo, fyra timmar på tre dagar. En eller två på bussen, en halv på väg till flygplatsen och ett par på flyget. Var helt enkelt för nervös och ledsen och glad för att sova, och så ville jag ju spendera så mycket tid som möjligt med de andra utbytesstudenterna förstås.
Kramar!
28/6: Snart hemma efter 10 mån, 3 veckor
Imorgon: Brunch med familjen. Alla AFSare från Montana samlas i Whitefish kl 12 och har en sista orientation. Kl 18 sätter vi oss alla på en buss och börjar köra till Seattle.
Måndag: Carin fyller 18! kl 6 på morgonen kommer bussen fram till Seattle. Första studenterna åker vid 8, vi från sverige åker vid 13 tiden.
Tisdag: Landar i Amsterdam, byter flyg till Sverige. kl 11: ARLANDA! Mamma, Pappa, Ida och Julia träffar jag där. Hem till mig kommer också Marie, Carro, Kerstin och Sara!
Natti natti!
21/6: Sorg
19/6: FRA
Jag hörde just talas om FRA lagarna, och att de gick igenom. (Ja, jag ligger lite efter här borta i Montana) Men vad i...?!
Hoppas någon FRA människa läser det är, eftersom det går över Sveriges gräns. Har bara en sak att säga.
YOU SUCK.
Ha, där fick du.
Avlyssna brottslingar hur mycket du vill, men håll dig borta från mig. (Och nej, jag är inte kriminell, vad nu än USAs säkerhetspersonal tror.)
...Tror ni att jag kommer bli arresterad för att ha förolampat regeringen?
18/6:
Det är fortfarnade lika skönt ute. Almi är tillbaka nu så vi gick på bio och shoppade lite i lågprisaffärerna i Kalispell. Vi såg Don't mess with the Zohan som var hur rolig och dum som helst. Hur korkad som helst men humorn var så barnslig (och väldigt amerikansk) att det blev roligt. Någonsin hört talas om Will Ferrell? Hur stor komediskådis som helst här, men jag tycker inte att hans filmer är kul alls. Humor som jag tycker är riktigt amerikansk (för jag har inte stött på nån utlänning som gillade det) och Zohan var åt det hållet... men rolig i alla fall. Den handlade om konflikten mellan palestiner och israeliter. En israelisk terrorist tröttnar på alltihop och flyttar till USA för att bli hårstylist.
Almi hade det jättebra i New York verkar det som. Träffade massor av andra turkiska kompisar! Och nu sitter hon fast hemma i sin värdfamiljs lilla hus för hela familjen (alla fyra) jobbar hela dagarna. Herregud.
Har en liten lista på vad som händer nu de sista dagarna:
Vatten park - ? (kanske)
Good Bye BBQ - ?
Joschka fyller år - 21 juni (kanske)
Adriana fyller år - 24 juni (kanske)
Bröllop - 28 juni
AFS Orientation - 29 juni
Lämnar USA - 30 juni
Vi får väl se vad som händer.
Kramar!
16/6: Ingen snö i alla fall - The Happening
Gick på bio igår kväll med en Adriana, Hannah, Katie och Zach (fast jag hade ingen aning om att Adriana hade mitt nummer). Vi såg the Happening. Skitläskig (fast jag tycker ju att alla skräckfilmer är skitläskiga förstås) och allmänt konstig. Vet inte om det var menat att den skulle ha så dåliga skådespelare och screenplay? Fattade jag bara inte humorn? Var det en parodi på skräckfilmer? Fast repliken "I'm talking to a plastic plant. I'm still talking." kommer nog bli en klassiker (jag tyckte i alla fall att den var sjukt rolig). Såå.. trots att jag inte kan mycket om filmer skulle jag vilja påstå att det var en humor/skräck film. Låter det konstigt? Filmen var mysko...
Kram!
13/6: Långsamt...
Spenderar ungefär fyra timmar med att läsa en bok ute i solskenet varje dag (även fast boken har mikroskopisk text, 772 sidor och riktigt, riktigt torrt språk) sen kan man knappt vara ute längre utan att få alldeles för mycket solsken så då går jag in och gör något artistiskt, tecknar något eller skriver eller vad som helst som sysselsätter mig litegrann. Brottas lite med hundarna och kelar med katten. Äter middag eller lunch medan jag läser vartenda ord i dagstidningen. Kollar kanske på en film om TVn är ledig. Sitter vid datorn och lyssnar på musik i fyra timmar eller så. Jag känner mig riktigt stolt över att jag kan sysselsätta mig hela dagen utan ägna halva dagen åt att stirra ut genom fönstret (inget illa menat pappa, men själv tycker jag att det blir lite tråkigt i längden).
Tror inte att hela sommarlovet tills jag åker hem kommer vara såhär, Almi kommer ju tillbaka och så är det ju bröllop och säkert något annat som ingen berättat för mig än (för så brukar det ju bli haha). Fast just nu är jag ganska redo på att åka hem snart om man säger så. Var ju bara en jäkla otur att alla valde just den här perioden att åka på semester!
Kramar
10/6: Ja se det snöar, ja se det snöar...
Psst... Datumen på kameran är lite off.
9/6: Back East
Hade det ganska så bra på östkusten förra veckan. Har lite jetlag från tidsskillnaden men inte mycket.
Reste hela dagen på måndagen och sov på ett trevligt hotell på kvällen. Hela veckan gick åt till att åka bil och stanna till för att titta på någon sevärdhet eller ta in på ett hotell för kvällen. Vädret var varmt, ca 25-30 grader plus 85 procentig luftfuktighet så jag tror nästan jag dog av värmeslag ett par gånger. Nej men det var faktiskt skönt med värme som en omväxling (även om håret krullade sig), här hemma i Montana har vi inte haft det särskilt varmt på sistone.
Vi stannade till vid Niagara fallen och tog en båttur till botten av både fallen på den amerikanska sidan och den kanadensiska. De kanadenskiska fallen var otroligt mäktiga, vi hade otroliga vattenfall på tre sidor av oss. Dessutom var vi längst fram i kön till båten så jag skyndade mig och ställde mig längst fram i fören. Helt otroligt! Kunde inte låta bli att ta av mig huvuddelen av regnkäpen och förutom att jag blev helt dyngsur stod håret rakt upp pga negativa någonting. Ni vet såna där små partiklar i atomer tror jag. Protoner kanske? Äsch jag kommer inte ihåg vad de sa att det var. Vi tog oss också till Cave of Winds som var alldeles brevid de amerikanska fallen. Fast det var inte en riktig grotta. De hade byggt ett sorts trädäck eller brygga nåt sånt alldelest brevid fallen. Brosystem skulle kanske beskriva det bättre. Små avlånga trädäck som ledde oss upp på "the hurricane deck" under fallet allra längst till höger. Så vi fick oss en liten dusch under niagara fallen. Dyngsur igen. Vi fösökte ta oss över till Kanada vid Niagara fallen men det fick jag inte eftersom jag inte hade alla papper som tillhör visumet med mig. Istället släppte de in mig i Kanada så en kanadensisk gränskontrollant (eller vad de nu kan kallas) kunde titta lite på mitt visum, sen skrev de ett intyg på att jag hade tillåtelse att lämna Kanada och sa åt oss att åka tillbaka över gränsen igen. Vid USA gränsen var de tvungna att leta reda på mitt visum i databasen (tydligen räckte det inte att jag hade själva visumet i passet) och när de väl hittat mitt visum och släppt iväg oss hade det säkert gått en timme och jag var ganska trött på det hela. Amerikanska säkerhets folk tycker verkligen inte om mig.
Vi tog oss en tur ner till Lancaster County i Pennsylvania och kollade in Amish folket också. Vi åkte häst och vagn med en läskig Amish gubbe och åt på en Amish resturang som jag trodde skulle vara någon sorts turist attraktion. Blev ganska förvånad när vi går in i resturangen och typ tio-femton Amish killar vänder sig om och stirrar på oss. Alla med hängslen, blå skjorta och Amish hatt. Eeek. Kvinnorna hade en bylsig mörkgrön klänning med vitt förkläde och en liten vit hätta på huvudet.
I Hershey, Pennsylvania kikade vi på fabriken som tillverkar Hershey choklad. Typ amerikansk version av Marabou. Hade alldrig hört talas om Hershey förr, men alla här insisterar om att det är världsberömt. Visade sig att de tillverkar KitKat och Twix. Hade aldrig hört talas om Hershey i alla fall. Kollade på en 3D biofilm om Hersheys historia, läste lite om Mr Hershey och allt han donerat pengar till etc. Och åt choklad såklart. Yumm. Så alltså finns det en familj som heter Hershey, ett företag, och en stad. Förvirrande. Fast Hershey överträffade helt klart Gränna, choklad är ju så mycket godare än polkagrisar. Såg oss omkring i Hershey Rose Gardens också, vackert men lite småtråkigt. Är inte så mycket för blommor. Oh, juste! gatlyktorna i Hershey är formade som Hershey Kisses, små chokladbitar som Hershey producerar.
Sen tog vi oss en sväng ner till Tiona, PA och sov en natt i Aldo's sommarstuga från när han var liten. Påminde mig om svensk midsommar när jag hittade förgätmigej och smörblommor i trädgården.
Kram!
Hershey Rose Gardens
Niagara fallen
Liten båt inne i fallen.
Kanada sett från USA
Hershey Rose Gardens
Amerikanska gränsen sett från Kanada
Choklad gatlyktor
Cave of Winds
Amish buggy ride!
1/6: Graduation och All-Night Senior Party!
Lördag var det Graduation! Satte på mig min cap och gown och radade upp mig i korridoren utanför skolans idrottshall med alla andra 150 Seniors. Vi traskade mycket organiserat in idrottshallen som hade fullsatta läktare och satte oss på våra stolar mitt på basketplanen så alla kunde se oss. Fick stå och hedra flaggan och sånt, och lyssna på massor av folk som höll tal osv. Sen gick raden längst bak av alla elever och ställde sig i kö bakom scenen där alla hållt tal innan. Vi utbytesstudenter fick gå upp på scenen först (en och en förstås), och sen kom alla andra elever i alfabetisk ordning. På scenen fick vi vårt diplom och skakade hand med rektorn och sen gick vi och satte oss igen i princip. Efter några till tal traskade alla studenter i omvänd ordning ut på gräsmattan utanför skolan och kastade hattarna i luften och tog foton med alla kompisar och familjen. Sen bar det av till studentskivor som jag tyckte var astråkiga eftersom jag inte kände någon. Alltså, jag kände ju de som studentskivan var för, för det mesta, men ingen annan liksom. Alla andra hade ju sina egna studentskivor! Fick Shelle att släppa av mig hos Giuseppe tillslut, för där var utbytesstudenternas studentskiva. Fattar inte varför jag var tvungen att åka runt på alla andra skivor först, när jag hade en "egen", men jaja... Vädret var i alla fall underbart!
Klockan halv tio bar det av till "the All-Night Senior Party". Det var ett party som skolan organiserat så att ingen skulle gå ut och festa efter Graduation, höll på från halv tio till tre på morgonen. Alla skrev i varandras yearbooks, badade i poolen, testade scuba diving, spelade pingis, volleyboll, poker, basket, fick massage, gick in och blev spådd av en spågumma, vann priser (en av mina kompisar van en bil!! Jag vann ett $50 Visa Gift Card)... Det var kul men lite för långt. Liiite. Efter det gick vi hem till Giuseppe, som vi gjporde efter Prom, och stannade uppe och snackade och kollade på TV tills kl 6. Kunde inte somna (varför har jag ingen aning, hur konstigt är inte det?!) så jag gick upp och åt frukost, tog en promenad i duggregnet och gick och la mig vid åtta igen och sov en och en halv timme till. När jag kom hem runt tolv idag gick jag och la mig igen och sov enda tills för två timmar sen, klockan fem. Vet inte vad som förstörde min dygnsrytmn så totalt, jag har det ju alltid ganska lätt med jetlag och sånt...
Just nu packar jag för imorgon åker Shelle och jag till Pennsylvania för att hälsa på Grandma Kuntz i en vecka. Vi ska kolla in Amish folket, Niagara Falls (förhoppningsvis från den kanadensiska sidan om de släpper in mig även fast jag inte reser med mina riktiga föräldrar. Synd att jag har ett halvår kvar innnan jag blir myndig!), Hershey Village (Gränna chokladversion typ) och lite andra grejer runt om i staten.
Juste, Brad och Jaime har kommit hem för i sommar! De kom hem redan ett par dagar efter softball-incidenten (haha) men jag glömde att berätta det. Jag bor i ett av gästrummen resten av utbytesåret (29 dagar! Ahh!!) för myror invaderade Jaimes rum som jag bodde i, och sen ville Jaime måla om i det rummet också. (Kan förstå det, chockerande lila väggar med lavender mönster på är väl lite galet kanske...)
Kramar!
25/5: Eurovision
Förresten, har ni tänkt på att Sverige, Grekland och Finland alltid skickar samma sorts låt som de skickade förra året... varför tror de att det funka i år när det inte gjorde det förra året? (Minus Lordi förstås)
Kram
19/5: Owwiiie
Blev träffad av en softball boll rakt i ansiktet under idrotten idag, så jag är alldeles öm och svullen. Ser ut ungefär som om jag vart och blivit bedövad hos tandläkaren för min mun är alldeles sne, haha. Kan knappt bärga mig för blåmärket som jag kommer ha imorgon! Får väl fota som minne. Till mitt försvar kan jag ju säga att det inte var helt mitt fel, några killar höll på och larvade sig och jag hamnade väl ivägen. Måste komma på någon heroisk historia om blåmärket som jag kan sprida runt hela skolan... hehe.
Kram!
17/5: 30 grader
Jag tog mig ända till friidrotts Divisionals i längdhopp faktiskt, otroligt med tanke på att jag aldrig hållt på med det förut och de flesta här omkring började nån gång mellan 3:an och 7:an. Jag hade ju knappast nån chans att ta mig till State Championship, men jag fick i alla fall tävla i Divisionals (och kunde dessutom köpa en cool "Divisionals" t-shirt!) Mitt längsta hopp var 3 meter och 72 centimeter (tror jag. kan ha översatt fel: 12 feet 5 inches) fast jag har bara gjort 11 hopp någonsin så kanska skulle jag livit ännu bättre om jag fått hoppa mer... Så, i alla fall har jag varit ute hela dagen efter skolan igår och hela dagen idag pga det. Härligt! Lite mysko med de snötäckta bergen i bakgrunden dock. Det är ju trots allt bara maj. Vi hade felst bra placeringar på både tjej och killsidan i Divisionals, så vi fick två stora fina plaketter att spika up på skolväggen. Ni kan slänga er i väggen Polson!
Renzo sopar banan med alla i tennis. Alla tror att han ska vinna State, vilket inte skulle förvåna mig. Han var tydligen trea i hela Chile innan han kom hit (och Chile har ju några fler invånare än Montana...) För några dagar sen hade de intervjuat killen som alla trodde förra året skulle ha en chans att vinna i år och han sa att han förmodligen skulle bli tvåa eftersom en kille i Whitefish helt plötsligt började vinna över alla motsåndare hur lätt som helst. Och jag hade ingen aning om att han ens spelade tennis för ens för några dagar sen!
Kevin är ute och campar med några komipsar ikväll eftersom vädret är så fint, men vi vet väl alla vad det betyder.
Jag har 7 skoldagar kvar innan Graduation. Ahh! Och 44 dagar innan jag landar på Arlanda. Ahh!
Herregud.
Kram!
