Uppsala Juni 09
Wow... Jag hälsade ju på i Whitefish alldeles nyss ju, i februari, och nu är det plötsligt juni. Sista skoldagen innan sommarlovet imorgon och två veckor tills Ida kommer hem från sitt år i Idaho. Fattar knapppt att jag varit hemma i ett år, eller elva månader, lika länge som jag var i USA. Det är en så himla stor del av mitt liv fortfarande.
Tänkte lägga in lite reflektioner här på livet som returnee. AFS mailade just och frågade om de kan lägga upp min blogg på deras hemsida. Lite smickrad blev jag allt! Och i helgen ska jag vara lägerledare för det som kallades "Pre-Departure Camp" på min tid (err, det har nyligen bytt namn till något annat.) Jag har också varit lägerledare för ett Pre-Departure Camp för de som skulle till Japan, Australien etc 2009 (alltså södra halvklotets skolår, våren till vintern 2009) och Fadder kompis till ett par utbytesstudenter i Uppsala-trakten. Juste! Jag har varit AFS informatör och gjort presentationer om AFS också. Jag tycker att det har varit ett kul sätt att bearbeta mitt utbytesår på, genom att vara lokal AFS volontär (haha lite reklam för AFS här...)
Men allt det här volontärarbetet sporrade mig att tänka till lite... Självklart tänker jag på Montana åtminstone en gång om dagen (om inte pga annat så har vi en digital fotoram med hundratals USA bilder i köket...) men det är inte alltid jag tänker på hur mitt år påverkar mig nu.
Gladare, öppnare, mer tillmötesgående, självsäkrare, modigare... Fast mer argumentativ (kan både vara positivt och negativt) och häftigare temperament... Men ändå, jag har faktiskt fler kompisar och har mer kul på fritiden nuförtiden, jämfört med våren 07, innan USA. Bieffekter jag inte riktigt räknat med, men är ganska glatt inställd till. En lite rolig bieffekt jag fått är att jag har en liten amerikansk accent nuförtiden! Vissa "R" rullar inte riktigt som de ska, haha. Oroa er inte, det beror på att jag går på en engelskspråkig skola här hemma och pratar engleska med hälften av mina vänner på fritiden också. Svenskan har tagit en hel del stryk!
Insåg att jag aldrig skrev något om hur jag mådde precis efter hemkomsten. Visst skrev jag om resan hem och att det var lite taskigt att inte få säga hejdå ordentligt till chilenarna, men jag tror att jag underdrev lite där. Ärligt talat var det där med att inte få säga hejdå ordentligt liksom sista droppen, inklusive all stress av att åka hem, lämna hela sitt amerikanska liv, så blev jag ganska nedbruten ett tag. Plötsligt hade vi ju inte kul med utbytesstudentera hela tiden som på bussresan och jag kunde äntligen inse att allt låg bakom mig nu. På flygplatsen när vi köade och skyndade till gate:n höll jag hela tiden tillbaka tårarna. På atlantflyget kändes det lite bättre, jag fick sova nån stund också, men sen på europaflyget smågrät jag hela vägen. Tror inte de andra svenskarna märkte något, vi satt inte så nära varandra, men mannen brevid mig tyckte nog jag betedde mig lite underligt. Lagom till att vi klev av planet hade jag lugnat ner mig, men så fort jag såg mina föräldrar och två av mina närmsta kompisar brast det totalt och jag storgrinade. Den gången av lycka, haha, jag lovar.
I alla fall, de följande två veckorna grät jag varje dag en liten skvätt. En hel del pga att jag saknade mina vänner, speciellt en som jag lämnat precis efter att vi gått igenom lite "emotionellt trassel" som aldrig hann redas ut. (Som tur var var vi iaf mycket goda vänner när vi skiljdes åt, för den som oroar sig ;)
Poängen med hela den här blottande utläggningen var att jag vill påpeka att det är inte bara utresan som är "nerve wracking" och att allas år ser olika ut. Många (vågar jag säga de flesta?) tycker det är jättejobbigt att lämna flygplatsen i Sverige i början av året, jag däremot kastade mig mot flygplanet. Jag hade inte så mycket av den här "emotional rollercoaster" under året som alla snackar om, faktiskt, tro det eller ej, så gråter jag nästan aldrig. Jag kände mig lite udda när jag inte deppade över att lämna Sverige, få trodde på mig när jag sa att jag inte grät alls. Så jag höll koll under året, och första gången jag grät var på flygplanet hem, och sen bara fortsatte det i ett par veckor. Så, ja, för mig var det jobbigaste absolut att komma hem igen. Den sk omvända kulturkrocken var väl inte det jobbigaste för mig, jag går på ett internationellt gymnasium här hemma så folk förundrar sig inte så mycket över "konstiga beteenden" haha, det var snarare saknaden... trots att jag aldrig skaffade mig dessa "VÄNNER FÖR LIVET" som EFs broschyer alltid skriker om. Tex den här killen jag hade trassel med och som jag var så bra vän med, som jag fortfarande tänker på och saknar, har jag inte haft kontakt med på nio-tio månader.
Men vet du, vänner för livet eller ej, jag har fortfarande kontakt med min värdfamilj (den bästa EVER!) och jag fick uppleva någonting underbart. Jag kan säga det såhär; det var otroligt surt att inte få gå ut gymnasiet med min gamla klass i fredags (skoltrött, är jag!) men mitt år i Montana var definitivt värt den uppoffringen.
Och om ni oroade er för allt det deppiga innehållet i detta inlägg vill jag bara säga att förutom skoltröttheten mår jag bättre än någonsin faktiskt!
Love, Erika
Tänkte lägga in lite reflektioner här på livet som returnee. AFS mailade just och frågade om de kan lägga upp min blogg på deras hemsida. Lite smickrad blev jag allt! Och i helgen ska jag vara lägerledare för det som kallades "Pre-Departure Camp" på min tid (err, det har nyligen bytt namn till något annat.) Jag har också varit lägerledare för ett Pre-Departure Camp för de som skulle till Japan, Australien etc 2009 (alltså södra halvklotets skolår, våren till vintern 2009) och Fadder kompis till ett par utbytesstudenter i Uppsala-trakten. Juste! Jag har varit AFS informatör och gjort presentationer om AFS också. Jag tycker att det har varit ett kul sätt att bearbeta mitt utbytesår på, genom att vara lokal AFS volontär (haha lite reklam för AFS här...)
Men allt det här volontärarbetet sporrade mig att tänka till lite... Självklart tänker jag på Montana åtminstone en gång om dagen (om inte pga annat så har vi en digital fotoram med hundratals USA bilder i köket...) men det är inte alltid jag tänker på hur mitt år påverkar mig nu.
Gladare, öppnare, mer tillmötesgående, självsäkrare, modigare... Fast mer argumentativ (kan både vara positivt och negativt) och häftigare temperament... Men ändå, jag har faktiskt fler kompisar och har mer kul på fritiden nuförtiden, jämfört med våren 07, innan USA. Bieffekter jag inte riktigt räknat med, men är ganska glatt inställd till. En lite rolig bieffekt jag fått är att jag har en liten amerikansk accent nuförtiden! Vissa "R" rullar inte riktigt som de ska, haha. Oroa er inte, det beror på att jag går på en engelskspråkig skola här hemma och pratar engleska med hälften av mina vänner på fritiden också. Svenskan har tagit en hel del stryk!
Insåg att jag aldrig skrev något om hur jag mådde precis efter hemkomsten. Visst skrev jag om resan hem och att det var lite taskigt att inte få säga hejdå ordentligt till chilenarna, men jag tror att jag underdrev lite där. Ärligt talat var det där med att inte få säga hejdå ordentligt liksom sista droppen, inklusive all stress av att åka hem, lämna hela sitt amerikanska liv, så blev jag ganska nedbruten ett tag. Plötsligt hade vi ju inte kul med utbytesstudentera hela tiden som på bussresan och jag kunde äntligen inse att allt låg bakom mig nu. På flygplatsen när vi köade och skyndade till gate:n höll jag hela tiden tillbaka tårarna. På atlantflyget kändes det lite bättre, jag fick sova nån stund också, men sen på europaflyget smågrät jag hela vägen. Tror inte de andra svenskarna märkte något, vi satt inte så nära varandra, men mannen brevid mig tyckte nog jag betedde mig lite underligt. Lagom till att vi klev av planet hade jag lugnat ner mig, men så fort jag såg mina föräldrar och två av mina närmsta kompisar brast det totalt och jag storgrinade. Den gången av lycka, haha, jag lovar.
I alla fall, de följande två veckorna grät jag varje dag en liten skvätt. En hel del pga att jag saknade mina vänner, speciellt en som jag lämnat precis efter att vi gått igenom lite "emotionellt trassel" som aldrig hann redas ut. (Som tur var var vi iaf mycket goda vänner när vi skiljdes åt, för den som oroar sig ;)
Poängen med hela den här blottande utläggningen var att jag vill påpeka att det är inte bara utresan som är "nerve wracking" och att allas år ser olika ut. Många (vågar jag säga de flesta?) tycker det är jättejobbigt att lämna flygplatsen i Sverige i början av året, jag däremot kastade mig mot flygplanet. Jag hade inte så mycket av den här "emotional rollercoaster" under året som alla snackar om, faktiskt, tro det eller ej, så gråter jag nästan aldrig. Jag kände mig lite udda när jag inte deppade över att lämna Sverige, få trodde på mig när jag sa att jag inte grät alls. Så jag höll koll under året, och första gången jag grät var på flygplanet hem, och sen bara fortsatte det i ett par veckor. Så, ja, för mig var det jobbigaste absolut att komma hem igen. Den sk omvända kulturkrocken var väl inte det jobbigaste för mig, jag går på ett internationellt gymnasium här hemma så folk förundrar sig inte så mycket över "konstiga beteenden" haha, det var snarare saknaden... trots att jag aldrig skaffade mig dessa "VÄNNER FÖR LIVET" som EFs broschyer alltid skriker om. Tex den här killen jag hade trassel med och som jag var så bra vän med, som jag fortfarande tänker på och saknar, har jag inte haft kontakt med på nio-tio månader.
Men vet du, vänner för livet eller ej, jag har fortfarande kontakt med min värdfamilj (den bästa EVER!) och jag fick uppleva någonting underbart. Jag kan säga det såhär; det var otroligt surt att inte få gå ut gymnasiet med min gamla klass i fredags (skoltrött, är jag!) men mitt år i Montana var definitivt värt den uppoffringen.
Och om ni oroade er för allt det deppiga innehållet i detta inlägg vill jag bara säga att förutom skoltröttheten mår jag bättre än någonsin faktiskt!
Love, Erika
Kommentarer
Trackback