Erika i Montana

Skippade träningen igår och åkte hem och sov på sängen istället, var helt utpumpad efter skolan. Vid fem ringer min telefon i fickan och jag flyger nästan av sängen för att jag blev så rädd. När jag svarar smått förvirrad frågar en kille med Texas dialekt efter "Ven-della" och jag fattar ingenting, frågar bara "who?" och när han upprepar "Vendela" så fattar jag "Oh, right that's me".

Han måste trott jag var smått puckad eller nåt, haha!

Sen börjar han prata i sin Texas dialekt och jag uppfattar bara att han är från the US Airforce så jag förklarar att jag just vaknade och frågar om han kan upprepa sig. Stackars killen blev alldeles generad och sa förlåt ungefär elva gånger innan han förklarade att de såg att jag fått väldigt bra resultat på ASVAB-testen och att jag skrivit "undecisive" på planer efter High School och om jag någonsin funderat på att börja på the Airforce Academy... Så jag förklarar att jag har två år kvar av svensk high school, och att jag är utbytesstudent, och igen blev han alldeles generad och sa att ingen skrivit någonting om att jag var utländsk på mina papper och "ursäkta, ursäkta så himla mycket" och att jag tyvärr inte kan "join i the US Airforce at this point".

Tja, de var ju i alla fall absolut inte oförskämda, så mycket kan jag ju säga.

The US Airforce skulle nog inte varit något för mig i alla fall. Det är ju det där lilla problemet med vapen som jag inte riktigt gillar...

Idag under sista lektionen för dagen började en telefon vibrera någonstans i klassrummet. Plötslig fick ett par personer i klassen mystiska hostattacker, som fick MIG att vilja hosta eftersom jag hostar på grund av förkylningen. Plötsligt lät halva klassen väldigt förkylda och resten kunde knappt hålla sig för skratt. Mr Duff såg smått förvånad ut. Sen börjar telefonen spela en Beatles sång... I slutändan brydde sig inte Mr Duff särskilt. Men det var ganska underhållande.

Kram!